Så, nu har det gått nästan 6 veckor sen jag opererade mitt knä. Det har varit mycket tuffare än jag någonsin kunnat föreställa mig faktiskt. Saknaden efter boxen är outhärdlig. I måndags smet jag in med Sara och Sandra för att känna lite på stången. Bänkpress hade de på schemat. Det gick ju sådär får jag säga. Dels dog jag nästan lite bara av uppvärmningen, dels pressar jag nog inte helt rätt för jag lyckas alltid slå i ställningen. Har rejäla sår på knogarna fortfarande. Så med knäckt självförtroende tassade jag hem för att sätta mig i gropen som numer är nednött för evigt i min soffa. Tänkte att jag skulle se en trevlig hockeymatch där svenskarna slog amerikanarna. Än en gång var mina förväntningar på livet helt orimliga, det var ju vi som fick smisk. 
Annars sysslar jag ju med serier, böcker, korsordl och onyttigt snaskande. Däremellan är det rehabträning som gäller. Nu börjar jag kunna gå hyfsat normalt, men jag är fortfarande svullen. Jag har världens sämsta tålamod, och får verkligen kämpa med att inte gå ut för hårt. Jag föreslog sjukgymnasten ett spinningpass, hon föreslog att jag kunde få testa max 5 minuter om jag är snäll. 
Tanken var att jag skulle träna överkropp den här perioden så att jag ser ut som Arnold. Tyvärr har det inte varit aktuellt då jag fått kämpa med att bara gå uppför trappan till sängen. Men det kanske kommer!
Samtidigt som jag bara vill att det här ska vara över så är jag ju livrädd för att komma igång igen, det känns ju som man kommer att ha tappat allt. Alla muskler har förtvinat till 0 och inget, konditionen vinkade hej då för flera veckor sen och med tanke på hur rörigt mitt huvud är så kommer jag nog inte ens komma ihåg vad en burpee är. Så nu gäller det att stålsätta sig, ta allt i rätt takt och inte ge upp!
Vi ses nog på Moove snart i alla fall!
//L

Invaliden

Linn Kommentera
Så, nu har det gått nästan 6 veckor sen jag opererade mitt knä. Det har varit mycket tuffare än jag någonsin kunnat föreställa mig faktiskt. Saknaden efter boxen är outhärdlig. I måndags smet jag in med Sara och Sandra för att känna lite på stången. Bänkpress hade de på schemat. Det gick ju sådär får jag säga. Dels dog jag nästan lite bara av uppvärmningen, dels pressar jag nog inte helt rätt för jag lyckas alltid slå i ställningen. Har rejäla sår på knogarna fortfarande. Så med knäckt självförtroende tassade jag hem för att sätta mig i gropen som numer är nednött för evigt i min soffa. Tänkte att jag skulle se en trevlig hockeymatch där svenskarna slog amerikanarna. Än en gång var mina förväntningar på livet helt orimliga, det var ju vi som fick smisk. 
Annars sysslar jag ju med serier, böcker, korsordl och onyttigt snaskande. Däremellan är det rehabträning som gäller. Nu börjar jag kunna gå hyfsat normalt, men jag är fortfarande svullen. Jag har världens sämsta tålamod, och får verkligen kämpa med att inte gå ut för hårt. Jag föreslog sjukgymnasten ett spinningpass, hon föreslog att jag kunde få testa max 5 minuter om jag är snäll. 
Tanken var att jag skulle träna överkropp den här perioden så att jag ser ut som Arnold. Tyvärr har det inte varit aktuellt då jag fått kämpa med att bara gå uppför trappan till sängen. Men det kanske kommer!
Samtidigt som jag bara vill att det här ska vara över så är jag ju livrädd för att komma igång igen, det känns ju som man kommer att ha tappat allt. Alla muskler har förtvinat till 0 och inget, konditionen vinkade hej då för flera veckor sen och med tanke på hur rörigt mitt huvud är så kommer jag nog inte ens komma ihåg vad en burpee är. Så nu gäller det att stålsätta sig, ta allt i rätt takt och inte ge upp!
Vi ses nog på Moove snart i alla fall!
//L