Tja! Gasbollen här. Den här veckan har varit vansinnigt trist. Istället för att fundera över om man ska ha 2- eller 3-siffrigt på stången när man gör marklyft (2 såklart, jag är en sparris, skärp er), så får man överväga om man kan gå över köksgolvet utan kryckor. Svar nej. Det är mycket hoppande på ett ben, jag kommer ha ett extremt muskulöst vänsterben i alla fall. Igår tog jag mig uppför trappan utan pinnarna, otroliga framsteg! Av någon underlig anledning är det lättare med trappan än ett golv, den kvinnliga logiken funkar som vanligt.
Jag har mest suttit på rumpan och löst korsord och kollat film. Det har varit enormt synd om mig. VANSINNIGT synd om mig. Idag släppte jag dock på martyrskapet lite och tänkte att jag kan ju inte dega ihop alldeles totalt, det är ändå 10 dagar nu jag bara slappat och ätit muffins. Det är det positiva med att jag inte kan stå, jag kan ju då heller inte dejta saken med horn i tvättstugan. Vågen alltså. Idag gjorde jag alltså 100 situps och ett gäng armhävningar. Bättre än inget försöker jag tänka. Det här med att övervinna sig själv är inte helt lätt alltid.
13 december är det tävling mellan oss crossfitare i Ånge och RAW i Sundsvall. Jag har sett till att Eric tagit ledigt från jobbet, men nu kan jag ju inte vara med. Surt. Jag får nöja mig med att åka dit och heja på mina tre girls.
Hejaramsorna börjar ta form:
Grymma Sara Both
Kör nu hårt
Till svetten gör dig våt
Älskar ditt lila hår
Kämpa till du bärs ut på bår
Malin du underbara kvinna
Du kan inget annat än vinna
Upp på boxen ska du hoppa
Som en liten loppa
Sara G åk hem å baka
Nu är jag sugen på mer kaka
Oj förlåt, de här vansinnigt starka Naproxen gör det lite svårt att hålla fokus. Nu ska jag läsa Saras inlägg igen och se om hennes karaktär kan smitta av sig lite! //L