Splittrad

Kommentera
Igår råkade min äldre son ut för en liten olycka och bröt armen. Imorse sövde de ner honom och då kunde jag paradoxalt nog såklart INTE sova. Jag råkade ha en liten sovmorgon idag, men den vinkade jag hejdå till. Så jag kunde ju lika gärna knata ner på gymmet istället för att sitta hemma och bita på naglarna och vara nervös. Jag tog med mig min yngre förmåga och kilade ner. Jag rotade fram ett pass jag inte kört som var lite kortare:
 
1 RM snatch
 
1 RM C&J
 
AMRAP X 10:
5 Front squats
10 HSPU
 
Man får ju älska alla dessa förkortningar.
Min son tyckte att han var extremt stark, och påpekade det så ofta han kom åt. Själv blev jag hysterisk och beordrade honom att inte ens titta på KB på 20 kg. Såg framför mig hur han mosar tårna och jag får ta nästa skrutt till sjukhuset. Han lydde snällt och lekte med madrassen resten av passet, men att ha med sig ett barn är inte optimalt. Man kan inte fokusera riktigt som man ska, så de där maxen blev väldigt blygsamma. Mornar är ju heller inte riktigt min tid på dygnet, så då uträttas sällan några stordåd. Det blev ju inte bättre av att sonen för varje ny vikt jag plockade fram utbrast: ALLVARLIGT mamma?! Ska DU lyfta det där??
Jag kände liksom pressen och det massiva stödet om man säger så.... Han varvade denna skepsis med att ibland titta lite föraktfullt på mina gröna vikter och säga: Du tror inte du kan ta några gula istället? 
Han kommer säkert bli en underbar PT någon dag! 
Sådana här dagar undrar jag ibland varför jag ens går dit, men man får ju rensa huvudet lite och som en kompis till mig brukar säga: Linn, du har iaf varvat alla som satt hemma i soffan. 
Så med dessa visdomsord önskar jag er en trevlig helg! //L