Förutom att jag inte är så stark, och att jag kanske eventuellt är lite för kort för min vikt så är jag även en riktig fegis. Jag tror alltid att jag inte kommer att klara av saker, och naturligtvis är jag ju begränsad av min knäskada så jag tänker att jag kommer göra mig illa. Jag är en liten tant helt enkelt. Tex så har jag inte ens vågat testa att stå på händer. Jag är lite av en expert på att måla upp katastrofscenarion, alla är vi ju bra på någonting. Eftersom jag är för svag och för tung för HSPU så har det heller inte känts så viktigt.
Jag ser framför mig hur jag inte kommer orka hålla uppe mig själv och så viker sig armarna och jag bryter nacken och dör. Jag DÖR. För att jag ska leta akrobat. Eller så tar jag lite för mycket sats och brakar igenom väggen och landar inne hos skönhetsmänniskan bredvid. Visst kan det väl vara trevligt med en ansiktsbehandling, men kanske inte lika uppskattat av dem. Dessutom klär jag inte i vitt byggdamm. Eller att bara knäet snärtar till och så får jag gå på kryckor 3 veckor igen. Eller så misslyckas jag helt enkelt, och mitt ego blir så knäckt att jag skäms ihjäl. Det finns helt enkelt för många saker som kan gå fel.
Men igår så hetsade min vän Jenny mig till att testa. Bara det är en liten bedrift, för hon är världens snällaste människa. När det gällde detta var det dock ingen nåd, så vi tog Beas råd att börja vid den jättetjocka madrassen i spegelsalen. Då gör det liksom inget om man inte håller balansen eller slår över osv. Jag önskar någon hade varit med och filmat detta. De första gångerna såg lite ut som om två köttbullar försökte utföra stunts för 5-åringar när vi attackerade madrassen i sidled. Men ganska snabbt så fick jag faktiskt till det.
Så numer är jag en stolt handstående kvinna. Även om nu en armhävning i uppochnertillstånd är väldigt långt borta, kan man ju alltid glädjas åt att brösten hamnar närmare ansiktet än de varit på länge, typ 1997 var väl senast jag hade dem på den nivån. Trevlig helg!! //L
