Följetongen

Kommentera
Ja, det här eviga tjatet om mina knän har jag ju försökt hålla borta härifrån. Dock är det ju lite svårt när man är så påverkad och begränsad av det hela tiden. Igår fick jag äntligen komma till en ortoped, nästan ett år efter skadan. Han tyckte att det var konstigt att jag kom så lång tid efter. EEEEE JAHA, för jag fick ju verkligen välja!? Kötiderna har ju varit löjliga.
I maj var jag ju på MR, och sen dess har jag väntat. Det har varit olika bud på svaren där, ända från början har jag ju fått väldigt varierade åsikter om vad som är fel och vad jag bör göra. Så även med röntgen, svaren har varit från jag vet inte till korsbandet är av, till korsbandet är absolut inte av, det är skadat. Som ni märker ganska svårt att få någon ordning när alla säger så olika.
Det första jag såg när jag klev in i undersökningsrummet igår var flera tuber med glidslem. Det gjorde mig en aning nervös och fick mig att fundera på om jag ens hamnat på rätt avdelning. Tur jag tog anständiga underkläder liksom.
När läkaren väl kom så förväntade han sig en man, så han blev ju gruvligt besviken när jag satt där. Sedan grejade han runt med benet och det är ju just ingen styrsel i det, och det gör roliga ljud ibland. Alltid lika roligt när läkaren utbrister OJ när det klonkar till i det. Jag kände lite: Snälla, jag ska kunna gå härifrån, säg inte oj!!
Sedan visade han mig plåtarna: Här är bakre korsbandet, här är menisken blablablabal och här ska det finnas ett främre korsband men det gör det inte. Det är helt borta.
Så, long story short, nu är jag hemskickad för att fundera på om jag vill ha en operation. Det är klart jag vill. Men jag vill ju inte vara hemma i massa månader sen. Fördelen skulle väl kunna vara att jag kommer blir enormt biffig upptill, kommer snart ha lika stora biceps som Sara! Tips och råd mottages tacksamt! //L