Vi tar det från början! Andra helgen i februari begav jag mig glad i hågen till Stockholm för att utbilda mig till Bodyattackinstruktör. Som den Pippi jag är intalade jag mig själv: "Det har jag aldrig provat tidigare, så det klarar jag helt säkert!" Gled in på Nordic Wellness på lördagmorgon med självförtroendet fortfarande intakt. Men redan på presentationen av oss blivande Les Mills-instruktörer började en gnagande oro komma krypande. Det lät ungefär såhär:
"Hej! Jag är utbildad dansare och Zumbainstruktör, min mamma är Bodyattackinstruktör och jag har hållit på med Bodyattack i fyra år."
"Tja! Jag började instruera Bodyattack vid release 27 (Nu är det release 92, så ni kan ju tänka er). Nu har jag haft ett litet uppehåll, men det var faktiskt jag som tog Bodyattack till Sverige år 1997."
"Hej på er! Jag är instruktör i GRIT, Bodystep och Bodypump. Och för er som undrar är jag tillsammans med en gladiator."
Och sen kom min blygsamma presentation:
"Hej! Jag heter Malin. Jag har aldrig varit instruktör och aldrig gått på ett Bodyattackpass i hela mitt liv, men jag gillar verkligen att träna. Jag lever tillsammans med min katt Figaro som är väldigt stark."
Ja, någonstans här började jag sakta brytas ner och inse att jag inte är odödlig. Sedan droppade vår lärare bomben: "Nu får ni er låt som ni ska instruera de andra i efter lunch. Jag hoppas ni kan koreografin som ett rinnande vatten."
PANIK!!! Hade fått information om att man skulle få sin låt på lördagen och hinna tokträna in den tills man skulle instruera på söndagen, så jag var varken mentalt eller fysiskt förberedd. Det blev inte mycket till lunchrast, utan jag försökte febrilt memorera koreografin med mindre lyckat resultat.
Så var den plågsamma väntan över och dags för den totala förödmjukelsen och socialt självmord. Hjärtat pumpade nästan ur bröstet när jag stegade fram mot scenen, kändes som allt gick i slowmotion, muntorrheten var ett faktum och jag började få tunnelseende. Sen blev allt svart. Eller nja, jag minns vissa plågsamma sekvenser väldigt klart. Som när jag inte visste hur man tog på sig ett headset och satt det uppochner, för att sedan vända det rätt men tappa det en bit in i passet och ropa: "Avbryt! Avbryt! Jag måste börja om." Eller när jag hoppade in i spegeln och utbrast: "Oj, där var det visst en spegel." Eller när jag fick en total blackout och glömde koreografin.
Jag och mamma tränar på bikiniformen och selfieposerna.
"Hej! Jag är utbildad dansare och Zumbainstruktör, min mamma är Bodyattackinstruktör och jag har hållit på med Bodyattack i fyra år."
"Tja! Jag började instruera Bodyattack vid release 27 (Nu är det release 92, så ni kan ju tänka er). Nu har jag haft ett litet uppehåll, men det var faktiskt jag som tog Bodyattack till Sverige år 1997."
"Hej på er! Jag är instruktör i GRIT, Bodystep och Bodypump. Och för er som undrar är jag tillsammans med en gladiator."
Och sen kom min blygsamma presentation:
"Hej! Jag heter Malin. Jag har aldrig varit instruktör och aldrig gått på ett Bodyattackpass i hela mitt liv, men jag gillar verkligen att träna. Jag lever tillsammans med min katt Figaro som är väldigt stark."
Ja, någonstans här började jag sakta brytas ner och inse att jag inte är odödlig. Sedan droppade vår lärare bomben: "Nu får ni er låt som ni ska instruera de andra i efter lunch. Jag hoppas ni kan koreografin som ett rinnande vatten."
PANIK!!! Hade fått information om att man skulle få sin låt på lördagen och hinna tokträna in den tills man skulle instruera på söndagen, så jag var varken mentalt eller fysiskt förberedd. Det blev inte mycket till lunchrast, utan jag försökte febrilt memorera koreografin med mindre lyckat resultat.
Så var den plågsamma väntan över och dags för den totala förödmjukelsen och socialt självmord. Hjärtat pumpade nästan ur bröstet när jag stegade fram mot scenen, kändes som allt gick i slowmotion, muntorrheten var ett faktum och jag började få tunnelseende. Sen blev allt svart. Eller nja, jag minns vissa plågsamma sekvenser väldigt klart. Som när jag inte visste hur man tog på sig ett headset och satt det uppochner, för att sedan vända det rätt men tappa det en bit in i passet och ropa: "Avbryt! Avbryt! Jag måste börja om." Eller när jag hoppade in i spegeln och utbrast: "Oj, där var det visst en spegel." Eller när jag fick en total blackout och glömde koreografin.
På söndagen gick det betydligt bättre och jag nailade koreografin och coachningen på de två låtar jag tilldelats. Så när det var dags för mitt slutgiltiga omdöme struttade jag glad och nöjd in till läraren och tänkte: "Vad skönt! Jag fixade det till slut." Men man ska inte ropa hej, för på papperet framför mig stod det FAIL!!! För att bli godkänd skulle man klara fem delar och jag hade bara fått med fyra. Den som fattades var position, det vill säga mina positioner och rörelser var inte tillräckligt Bodyattackiga eller atletiska. Jag höll med och förstod, eftersom jag aldrig testat Bodyattack tidigare. Läraren var så snäll och peppande och sa att jag kommer klara det galant och bara behövde skicka in en kompletteringsvideo inom två veckor.
Trots detta blir man fruktansvärt besviken och när jag stod på perrongen och väntade på tåget hem kom tårarna, säkert mestadels på grund av utmattning, sömnbrist och att alla spänningar släppte. Tack och lov var jag placerad i tyst avdelning på tåget, så då var det färdigbölat. Jag skrattade istället lite åt mig själv och tänkte på hur kul jag hade haft och hur mycket jag gillar Bodyattack.
Väl hemma började jag genast träna på att bli mer atletisk (lättare sagt än gjort för en studsande aerobicssnärta som jag) och fyra dagar senare skickade jag in min kompletteringsvideo. Häromdagen fick jag svar: PASS!! Så nu är jag redo att börja instruera. Eller skulle ha varit om jag inte vore en klantskalle.
Jag var nämligen och åkte slalom i Vemdalen för två helger sedan och i slutet av dagen ville jag vara lite fräsig och hoppa i ett "pyttelitet" hopp i barnbacken. Jag menar: "Barnbacken? Hur svårt kan det vara?!" Tog rejält med fart, ställde mig i störtloppsställning och närmade mig hoppet. Det var först i luften med armarna uppsträckta mot skyn som jag insåg: "Oj, vad jag flyger! Det här kommer inte sluta bra." Upp som en sol (eller kanonkula) och ner som en pannkaka!! Fick bakvikt, landade mer vågrät än lodrät med huvudet i backen (med hjälm som tur var) och fötter som sköts fram i pjäxorna med en väldig kraft. Ont i tårna!!
Trodde först att det bara var blånaglar, men röntgen visade frakturer på båda stortårna. Vilken stjärna lyckas med detta i pjäxor?! Det står pinsamt nog i journalen att det hände i barnbacken. Eftersom det bara är sprickor, så ska det självläka och jag räknar med att starta min karriär som Bodyattackinstruktör på Moove 16/3. Äntligen!!
Nu sitter jag i en superseg bilkö på väg till Arlanda, för en härlig träningsresa i Fuerteventura tillsammans med min mamma, bonuspappa och bonusbror. Hoppas på att kunna träna lite i alla fall, men annars är det inte helt fel att ligga på en solstol sippandes på en Pina Colada och se på när de andra sliter. Ciao!/ M