Så, vad händer med Linn? Mina knäskålar går att röra i sidled. Detta är tydligen inte normalt. När jag böjer på benet sticker de genast iväg inåt. Det är tydligen inte heller något att hurra för. Så nu har jag fått extremt avancerade övningar av sjukgymnasten. Typ, böj pyttelite på benet och se till att knäet pekar åt rätt håll, utan att ställa dig på utsidan av foten. Låter kanske lätt, men detta har renderat mer än ett utbrott framför spegeln i hallen.
Jag försöker svälja det där bittra att jag inte kan göra det jag vill, och istället utgå från det jag faktiskt kan göra. Inte heller detta så lätt när man är en liten surtant, men jag har packat mig iväg på gymmet några gånger denna vecka. Det jag upptäckt är att musklerna är inte alls så ledsna för 4 veckors soffläge. Tvärtom, känner mig pigg och stark. Däremot så har flåset sakta runnit iväg utan att ge minsta väsen ifrån sig. Kan meddela att det är ganska mycket väsen när det ska jobbas upp igen. Min stolthet säger åt mig att jag inte ska skriva detta, men eftersom jag aldrig lyssnar på någon gör jag det ändå. 400 m rodd var allt jag klarade. Sen dog jag lite. När jag var uppe på intervallen 500 m var jag tvungen att vila. Två gånger. VA!? Jag skäms på riktigt ihjäl. Hade tänkt mig att snoka rätt på någon box i Småland när jag är där nästa vecka, men jag skippar nog det. När jag återvänder får jag ta mig i kragen och antagligen umgås en hel del med min hatmaskin. Vill genast ha tillbaka Linn som klarar ro mer än 300 m utan att kräkas! Over and out, L.